QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

Det finns numera många böcker som berättar den tragiska historien om hur Sverige förvandlats från det en gång så homogena och lugna landet till dagens splittrade samhälle med sprängningar, skjutningar, misshandel och gäng- och klankriminalitet som främsta kännetecken.

En sådan bok är Lasse Wierups Gangsterparadiset (kom ut 2020 och finns bland annat hos bokförlaget Forum). Här berättas om den enorma ökningen av antalet kriminella gäng- och klangrupperingar som skett de senaste åren, där man beräknar att det finns runt 350 sådan grupper – och det blir bara fler. En typisk grupp leds av unga och ofta tungt beväpnade män som med hot och våld styr och ställer inte minst i de utsatta områdena i Sverige. Hur man än mäter är Sverige unikt i EU när det gäller gäng- och klanrelaterade skottlossningar, sprängningar och våldsbrott.

Wierup har nogsamt undersökt och granskat hur den här typen av våldsgäng fungerar, varför de agerar som de gör och varför – i många fall – Polisen står helt maktlös. Varför brister det? Varför är samhället-politikerna så handfallna?

Som på så många andra håll – praktexemplet är massinvandringen – präglas det officiella agerandet av en närmast exempellös naivitet. ”Vi såg det inte komma” är ett numera klassiskt citat som kan appliceras på många av Sveriges tillkortakommanden, inte minst när gäller det gäng- och klankriminaliteten. (Med ”vi” avses PK-samhället; vi andra, vi som lever i verkligheten, har sedan länge sett det komma.)

Denna undfallenhet och rent av harhjärtade godtrogenhet tolkar gängen som svaghet och flyttar givetvis fram sina positioner. De vet att det knappt blir några påföljder (förutom möjligen saft, bulle och pizza) och kan därför fortsätta som tidigare.

Några exempel från Wierups bok:

Rinkeby, år 2017

Boende runt torget ringer polisen. De är desperata och berättar om ungdomar som kastar sten, sätter eld på bilar och slår sönder butiksfönster. Man till och med filmar den egna skadegörelsen. För att försöka stoppa plundringen och hindra fortsatt förstörelse står restaurangägare och butiksfolk tappert framför sina lokaler som en levande skyddsmur. Inte långt därifrån finns 20-30 polisbilar och många poliser är där. Vad händer? Gör poliserna något? Nej! Polisledningen vill inte låta dem ingripa, vilket självfallet är förödande för poliserna på plats. Det grova tumultet får fortsätta … fiaskot är uppenbart.

Järva (stadsdel i Solna kommun)

De sociala myndigheterna hade med alla tänkbara klassiska metoder försökt rehabilitera en utifrån kommande yngling belastad med ett omfattande brottsregister. Det var tvångsvård, familjehem, olika terapiformer (som familjeterapi och personlig terapi) och LVU i hemmet. Inget hjälpte. Det blev nya brottsturnéer med allt som allt sex rättegångar för bland annat hot mot tjänsteman, misshandel och grov stöld. En sista gång försökte de sociala myndigheterna innan de till slut insåg att det inte skulle ha någon effekt. Sedan han påkommits med ytterligare en stöld (dyra mobiltelefoner) fick han domen fyra års fängelse. I verkligheten innebär det tre år, ofta ännu kortare än så  … .

Boken vimlar av exempel som de två ovan. Vad alla har gemensamt är att Sverige helt klart måste byta fot när det gäller längd på fängelsestraffen. Rabatterna måste bort liksom frigivning efter 75 procent av fängelsetiden. Att sällan döma enligt maxstraffstaxan är en annan svaghet som måste bort. Dessutom vore det effektivt om det gick att lägga ihop brotten så att det tillsammans blev långa straff – ungefär som i Danmark – något som skulle innebära att de mest kallhamrade i de yrkeskriminella gängen och klanerna inte kunde orsaka mer skada i samhället.

Som bekant har Sverige för få poliser. Enligt statistik för år 2020 har vi 198 poliser per 100 000 invånare. Det är en minskning med nästan 10 procent jämfört med 2010, då det var 216 poliser per 100 000 invånare. Och det blir än mer beklämmande om vi jämför med andra EU-länder: EU-snittet ligger på 318, dvs i stort sett 50 procent fler. Det här innebär bland annat att de kriminella nätverken rent numerärt är större än Polisen och kan därför, i en del spektakulära fall, få Polisen att backa och enkelt ta över hela bostadsområden.

Det faktum att polisen är för liten relativt de kriminella nätverken innebär att landet absolut inte är rustat för fortsatt klan- och gängframväxt. Det innebär att vi måste skärpa rättväsendet med påtagliga straff och verkligen inte ge efter på den punkten.

Undersökningar visar att varannan ung kvinna numera är rädd för att gå ut ensam på kvällen. Hur har det blivit så här? Vart tog tryggheten vägen? Tilliten? Istället är det otrygghet och rädsla som råder där tonåringar har automatvapen och kastar handgranater. Oskyldiga dödas och samhället-politikerna tittar på, eller snarare: tittar bort.

I sann svensk anda kopplas de sociala myndigheterna in, men kan självfallet inget göra eftersom de här kriminella personerna inte har något intresse alls av att samarbeta och dessutom skulle förlora mycket – både ekonomiskt och i status – på att bli hederliga. Inte heller skolan kan bidra med något. Det är inte ett dugg förvånande, för varför skulle handgranatskastare sätta sig i ett klassrum och rent av lära sig något om Sverige, ett land som de hatar?

Och skulle – mot förmodan – en våldsverkare bli gripen och till och med lagförd är regeln att domstolen dömer till vård, en påföljd som prövats i decennier och som gång, på gång, på gång, på gång, misslyckats.

Vad behöver göras för att våldsmonopolet ska återgå till Polisen, och lag och ordning återupprättas? En början är ett kalla en spade för en spade, dvs oavsett vilken bakgrund en våldsverkare har ska vederbörandes behandlas på samma sätt – inga frikort baserade på biologiska egenskaper eller geografisk härkomst.

För Vänstern (och deras medlöpare, som MP, C och L) beror det framväxande våldet och den explosionsartade ökningen av gäng- och klankriminaliteten enbart på socioekonomiska faktorer (eller sosse-ekonomiska faktorer, som en Twitterskribent så träffande uttryckte det). Det innebär att förövaren aldrig ska behöva ta ansvar för egna handlingar – det är alltid någon annans fel (läs: samhällets!) . Bland bortförklaringskorten märks bland annat hög arbetslöshet, trångboddhet (!) och låga inkomster. Här blir det rent av löjligt – man blir alltså kriminell för att man bor i enrummare … .

En förklaring till dagens trista situation är den saft-och-bulle-mentalitet som tillåtits härja fritt i svensk samhälls- och kriminaldebatt med grundbulten att det alltid är mest synd om förövaren – offret får skylla sig självt.

En annan är det märkliga romantiserade som delar av våra medier (som statstelevisionen och den typen av MSM-organ) ägnar sig åt, där personer hyllas som misstänks för kriminella handlingar. Så här skrev Wierup i sitt Twitterflöde om SVT:s beröm av en ”gangsterrappare”:

Gripandet av Yasin Byn, som misstänks för anstiftan till människorov, sätter fingret på hur vanskligt det är att – som SVT och andra delar av public service – okritiskt ge utrymme åt den nya generationens gangsterrappare.

Vi låter slutordet gå till Wierup, som smått dystert konstaterar följande (sidan 329):

Framtiden för de utsatta områdena är en ödesfråga. Det är svårt att se hur löftet om Sverige, som ett land där alla garanteras samma grundläggande tryggheter och rättigheter, kan bibehållas om de idag 555 000 invånarna (i de utsatta områdena, RO:s anm.) – i framtiden kanske ännu fler – tvingas leva på de kriminella gängens villkor.”

* * *

Av Föreningen grävande journalister (FGJ) har Gangsterparadiset nomineras till utmärkelsen Guldspaden:

”Guldspaden är Sveriges finaste journalistpris. Den delas ut av Föreningen grävande journalister till “de journalister – verksamma i svenska medier – som genom engagerad och kunnig journalistik avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomfört”.

Här finns mer om Guldspaden.

* * *

Rolf Oward

Sekreterare och redaktör i Nix to the Six


Den ideella föreningen Nix to the Six har en öppen Facebookgrupp och videor på Youtube. Nu finns på Nix to the Six’ webbplats en nyligen publicerad Valplattform där du är välkommen att göra om ditt val i riksdagsvalet 2018 och även välja ministrar i Folkets regering. Välj bort det parti av de ansvariga sex S, MP, C, L, KD och M som du röstade på 2018! De lyssnar inte på dig så länge som de får din röst. Du måste först svika de trolösa.



Det som publiceras på webbplatsen Nix-to-the-Six.se omfattas av grundlagsskydd. Notera att kommentarsfältet inte omfattas av det skyddet. Det innebär att du som kommenterar är helt och fullt ansvarig för det du skriver – allt för ett trevligt, sakligt och allsidigt åsiktsutbyte.

Skriv din kommentar ...
Avbryt
Du är gäst ( Registrera dig? )
eller kommentera som gäst
Läser in kommentar ... Kommentaren uppdateras efter 00:00.

Bli först med att kommentera.