QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden här intill)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

Nej, det är det troligen numera inte många som gör. Ändå är han ansvarig för en hel del som gått snett i landet. Man kan säga att Arvidson är mannen bakom dagens svenska skola – rent av en av huvudarkitekterna.

Först lite bakgrund: Stellan Arvidson föddes i Vänersborg 1902. Blev filosofie magister 1924 och doktorerade åtta år senare i Lund på en avhandling om Thomas Thorild. Hans vänstersympatier framkommer av att han var medlem i den socialistiska föreningen Clarté och ett kort tag också redaktör för föreningens egen tidskrift. Några år på 1930-talet var han lärare i svenska vid universitetet i Greifswald och tog de första partipolitiska stegen i samband med att han blev ordförande för stadsfullmäktige i Hudiksvall representerade Socialdemokraterna.

I huvudsak verkade Arvidson som litteraturhistoriker, i synnerhet när det gällde Thorilds författarskap. Han var vidare under lång tid ordförande för Sveriges författareförening (1950-1965) och riksdagsledamot för Socialdemokraterna 1957-1968.

Inom skolans område var han i omgångar rektor, bland annat för Hudiksvalls högre allmänna läroverk och Stockholms folkskoleseminarium. Till det kommer att Arvidson var sekreterare i 1946 års skolkommission och dessutom satt med som ledamot i 1960 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1965:29).

(Fakta hämtade från professor Birgitta Almgrens uttömmande biografi ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten och politiken”.)

Så långt är det inte märkligt. En typisk karriärbana för en socialist. Men det är nu det tar fart:

Mellan åren 1969 och 1987 var Arvidson ordförande för Förbundet Sverige-DDR, en mycket regimtrogen och kommunismhyllande förening som gick DDR:s ärenden. Värt att notera är att DDR inte var erkänt som nation när Arvidson tog över ordförandeskapet för föreningen (”Vänskapsförbundet”); det hände först 1972.

Några år tidigare (1964) var en svensk på besök i Östberlin. Det ägde rum på Deutsches Pädagogisches Zentralinstitut och var mellan pedagogikforskaren Werner Kienitz och studierektor Börje Forsberg. Forsberg var inte där på eget initiativ utan på uppdrag av Stellan Arvidson. Mötet gällde samarbete mellan DDR och Sverige i skol- och utbildningsfrågor. Att Arvidson inte åkte själv bör rimligen beror på att det skulle ha varit, minst sagt, känsligt för en socialdemokratisk skolpolitiker att besöka en kommuniststat; han var också nära vän med dåvarande statsminister Tage Erlander och ansågs vara den som var bäst skickad att reformera den svenska skolan. Därför var det mycket viktigt att mötet hölls hemligt.

Givetvis berättade Kienitz om mötet med Forsberg i en detaljrik och numera officiell rapport till de östtyska myndigheterna (som Ministerium für Volksbildung).

Av ideologiska skäl ville sålunda Arvidson att den nya, svenska skolan skulle baseras på DDR:s polytekniska grundskola.

Så här långt efteråt kan man med fog fråga sig hur det kunde gå så lätt att föra in DDR-tankar i svenskt skolväsende. Fanns det inga som ”såg det komma”? Någon som kunde slå till bromsarna. Någon som insåg att det nya skolan bara på några decennier märkbart skulle försämra studieresultaten.

En av effekterna av den ideologiska injiceringen var att många lärare i tyska ”fortbildades” i DDR. En ”utbildning” som enligt professor Almgren fortsatte ända fram till att muren föll. Andra pikanta detaljer är att läroböcker i tyska granskades (dvs censurerades och tillrättalades) av Förbundet Sverige-DDR, där ju Arvidson var ordförande. Vidare var det vanligt att de som författade läroböcker i tyska bjöds på det som officiellt kallades ”studieresor” till DDR, så svensk skolbyråkrati fick många uppslag från kollegorna i DDR. Kort sagt – mycket av utvecklingen av det svenska skolväsendet har sina uppenbara ideologiska förklaringar.

Vid 67-års ålder blev Arvidson hedersdoktor. Nej, inte vid ett svenskt universitet utan – givetvis! – i Östtyskland, vid universitet i Rostock. I tacktalet säger han bland annat följande: Den svenska skolreformen är ett medel för att demokratisera det svenska samhället, dvs att förbereda socialismen.

Vad som förvånar är att en så – åtminstone formellt – bildad person kan hamna så snett. De facto var han DDR-diktaturens handgångne man, ett land som anses som ett av de mest förtryckande och omänskliga som någonsin existerat. Ett bra exempel på hans ideologiska virrighet är följande formulering från Förbundets medlemsblad om DDR:s hårdbevakade gränser: Hade gränserna varit öppna skulle landet för länge sedan ha översvämmats från väster.

Almgren tror inte att Arvidson arbetade för DDR i form av exempelvis välbetald Stasi-agent, men att han var en mycket användbar nyttig idiot står utom allt tvivel.

För Arvidson var DDR det perfekta landet, en övertygelse som han höll kvar vid även efter att muren hade fallit och alla bedrövliga missförhållanden inte längre kunde mörkas.

Värt att notera är att det inte bara var DDR som fann Arvidsons gillande. Även Sovjet var för honom ett exempel på ett lyckat samhälle. Han var exempelvis länge en aktiv medlem i Förbundet Sverige–Sovjetunionen som från tid till annan fick ekonomiskt stöd från Sovjet.

Arvidsons vurm för kommunistiska regimer präglas av en övernaiv aningslöshet. Han förnekar fakta, smutskastar de som berättar hur det är och gömmer sig bakom verbala dimridåer  – för hans del är det alltid kartan som gäller. Men som alltid vinner verkligheten. Flosklerna, lögnerna och desinformationen nöts till slut ner.

Arvet är minst sagt tungt efter Stellan Arvidson. Han avled 95 år gammal för snart 25 år sedan – tyvärr lever hans skola vidare.

 

Rolf Oward,

medlem i Nix to the Six.

 

Den ideella föreningen Nix to the Six har en öppen Facebook-grupp