QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden här intill)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

När de demokratiska tankarna började utvecklas i väst i början av 1800-talet fanns två huvudriktningar att välja mellan. Maktdelningsprincipen formulerad av Montesquieu å ena sidan och principen om folksuveränitet å den andra.

Maktdelning bygger på samverkan mellan tre skilda maktcentra, som ska kontrollera varandra: Den verkställande makten, den lagstiftande och den dömande. I Sverige utvecklades i stället folkstyret. All makt utgår från folket (RF 1 kap 1 §). Någon egentlig maktdelning finns inte i vår konstitution. Det är mer fråga om en arbetsfördelning. Det skapar knepiga problem blottlagda i dagens pandemikris med oklar arbets- och ansvarsfördelning mellan kommuner, regioner och Regering.

Genom parlamentarismen låter sig folket representeras av parlamentet och dess ledamöter. Tanken bakom den ursprungliga engelska parlamentarismen var att två dominerande partier skulle stå mot varandra och kämpa om makten. Den som kämpade bäst och gav väljarna det bästa utfallet skulle förtjäna makten vid folkets val till parlamentet. Gott så. Det som skulle tillfredsställas på bästa sätt var då som nu den s.k. folkviljan.

Men folkviljan är en svårfångad fjäril. I synnerhet i ett land som Sverige där vi i dag har nio politiska partier att rösta på. Genom en i stort sett okontrollerad invandring under många år har vi i vårt land en rikedom av olika intressen. Att extrahera en folkvilja ur en heterogen befolkning med skilda religioner, etnicitet, kulturell bakgrund o.s.v. låter sig knappast göras. Att i dag tala om en gemensam folkvilja går inte. Att tala om att väljarnas representanter i Riksdagen försöker uppfylla folkviljans önskan går inte. Man har stora problem med egna vallöften. Och när man inte ens försöker är det naturligtvis etter värre. Ett avskräckande exempel är regeringsbildningen efter senaste valet. En majoritet av svenska folket röstade mot en socialdemokratisk regering. Den fick tji. De som röstade på C röstade på ett parti, som aldrig skulle släppa fram en socialdemokratisk regering. De fick tji. De som röstade på SD fick tji. De andra partierna i Riksdagen uteslöt länge SD från allt inflytande på politiken. M skulle aldrig förhandla med SD. M:s väljare fick tji.

Finns det då någon mening med bestämmelsen att all makt utgår från folket?

Knappast.

Det är ju dessutom så att det inte är Riksdagen in corpore som ska tolka och tillämpa folkviljan. Det är i värsta fall bara 51 % av Riksdagens ledamöter, som har all makt i sin hand. Riksdagens majoritet.

Regeringsformen och parlamentarismen ger alltså legitimitet åt 51 % av Riksdagens ledamöter att på egen hand bestämma eller i bästa fall tolka vad som är folkviljan. Och frågan blir ofta om man i dag ens försöker leta rätt på någon folkvilja. Den första regeringen Reinfeldt var dock en god representant för demokratin. Man betade av sina vallöften ett efter ett och uppfyllde därmed sitt väljarunderlags önskan i valet. Sedan gick det sämre:

Efter januariöverenskommelsen ställde sig många, även i media, frågan hur partierna skulle komma att hantera sina väljare eftersom regeringsbildningen och själva överenskommelsen i många viktiga delar gick direkt emot vad man hade lovat väljarna.

Men hur ska då kopplingen se ut mellan RF 1 kap 1 § och den politik som en regering utövar sin makt med? Svaret är att det inte finns någon sådan koppling i konstitutionen vad gäller politikens innehåll.

Det som också riskerar att bli mer och mer problematiskt med folkviljans princip är just den konstitutionella uppbyggnaden där den svårbestämbara folkviljan övertrumfar allt. Det talades tidigare om att vi har oberoende och fristående domstolar. Det är inte sant. Det gäller möjligen domares begränsade oavsättlighet och inget annat. I domstolens dömande verksamhet ska domaren nämligen endast döma i enlighet med lagstiftarens intentioner som de framgår av lag och förarbetena till lag. Inga avvikelser får ske. Och lagstiftaren är ju 51 % av parlamentet som har att stifta lag i enlighet med folkviljan.

Nå, säger någon, nu gäller ändock att de femtioen procenten inte får stifta lag i strid med konstitutionen. Gott så. Men vad händer om lagstiftaren ändock stiftar sådan lag. Förra året gav en riksdagsledamot luft åt sin mening att man skulle kunna komma till rätta med lagföringen av dem som återvände från strider för IS genom att stifta retroaktiv strafflag – i strid med grundlagen. Tanken vann inget större gehör och väl var ju det, men den uttalades ändock av en riksdagsledamot. I grundlagen finns nämligen ett kontrollorgan inbyggt: lagrådet. Lagrådet ska granska lagförslag även från konstitutionell utgångspunkt. Den s.k. gymnasielagen beslutades trots att lagrådet sade att lagen inte uppfyllde grundlagens krav på en lagstiftningsprodukt. Och några domstolar vägrade t.o.m. att tillämpa lagen bland annat av detta skäl. Att Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) tog en annan väg spelar mindre roll. Den domstolen har alltid haft en benägenhet – detta är min personliga åsikt – att springa regeringsmaktens ärenden. Men hela denna lagstiftningsprocedur visar att folkviljan kan ta sig friheten att lagstifta i strid med grundlagen. Och att grundlagen inte utgör något större hinder för att uppfylla ändamålet. Det finns fler exempel. Folkviljan övertrumfar allt. Riksdagens majoritet hade kunnat stifta retroaktiv strafflag. Folkviljan övertrumfar allt.

Och brott mot lagstiftning i strid med grundlagen har ingen påföljd. Jurister talar alltid i termer ”om… så”. Rättsfaktum och rättsföljd. Om någon dräper, så får han fängelse. För den lagstiftande 51 procenten finns däremot ingen rättsföljd om den stiftar lag i strid med grundlagen. Domstolarna ska visserligen grundlagspröva de lagar som de ska tillämpa i sitt dömande, men den näsknäpp som HFD utdelade i anslutning till gymnasielagstiftningen torde kunna få till följd att domare aktar sig för att bli för självständiga vid denna grundlagsprövning. Folkviljan representerad av parlamentets majoritet övertrumfar allt. Och domstolarna är bundna av att döma i enlighet med lagstiftarens intentioner,

Man kan sedan fundera något över hur en riksdagsmajoritet kan komma att se ut i framtiden. Man inte bara kan utan bör fundera över det. Vi har i dag, som sagt, nio partier från vänster till höger. Ytterlighetspartierna har hittills fogat sig tämligen väl efter det traditionella riksdagsarbetet. Några revolutionära eller antidemokratiska utspel har knappast kunnat skönjas vare sig från V eller SD. Möjligen kan det förtjänas att påpekas att om man läser V:s förslag till partiprogram inför den kommande kongressen så finner man att partiet har en helt annan uppfattning om vad demokrati är än vad de övriga demokratiska partierna har. Att införa V:s demokratibegrepp i vårt land skulle närmas kräva en revolution. SD är lugnare på den punkten.

Men nya partier kan komma. Spärren på 4 % är inte alltför hög. Gamla partier kan falla ut ur Riksdagen. Nya partiers politik kan bygga på helt andra värderingar än vad vi är vana vid i det traditionella politiska landskapet. Oheliga allianser kan bildas i syfte att nå 51 % stöd i Riksdagen. Vi lever ju med en sådan ohelig allians under nuvarande mandatperiod genom januariöverenskommelsen. Allt är möjligt.

Nya politiska kartor kommer att ritas. Det är inte bara möjligt. Det kommer att ske. På samma sätt som Coronapandemin. En sådan kunde komma. Frågan var bara när. I skenet av detta måste det för varje demokrat, som värnar om det nuvarande demokratiska systemet, med alla dess fördelar och brister, framstå som riktigt ruggigt att man med 51 % av Riksdagens majoritet, kan ta makten över begreppet folkviljan och ostraffat stifta lag i strid med grundlagen.

Det allra minsta som vi kan göra för att värna vår demokrati är att inrätta ett nytt och fungerande kontrollorgan, en konstitutionsdomstol, som kan ogiltigförklara lag som stiftas i strid med grundlagen. Det är svårt att förstå varför S vill stå i vägen för en sådan domstol. Den otäcka tanken är att man tror sig komma att besitta regeringsmakten i all tid och att man vill få möjlighet att med den mystiska folkviljan i ryggen ta ut svängarna mer än vad grundlag tillåter.

Jag vet inte alls hur politiken på riksplanet fungerar. Därför kan jag tänka fritt. Och en av mina tankar är denna:

Om vi får den borgerliga majoritet, som skulle kunna bilda en regering under ett gemensamt agerande i den här frågan, så skulle man kunna förstärka den borgerliga agendan och få till stånd en djupare demokratidiskussion mot bakgrund av den pågående samhällsomvälvningen. Med SD i båten skulle detta parti kunna få bättre legitimitet som ett parti som slåss för att befästa demokratin och de på demokratin grundade värdena. Då vore mycket vunnet inför den kommande kampen om regeringsmakten.

 

Tom Placht, medlem i Nix to the Six.