QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden här intill)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

Det kan inte finnas många som tycker att den svenska skolan är bra. Friserade och manipulerade PISA-resultat, brist på duktiga lärare, märkbart få sökande och sjunkande antagningspoäng till lärarhögskolorna och allmän oreda (som stök och bråk) i skolorna. Men det är inte hela förklaringen. En troligen viktigare orsak till dagens tragiska situation stavas KIP.

KIP står för Konstruktivistiskt Inspirerad Pedagogik och är förmodligen ett okänt begrepp för de flesta. I praktiken betyder det att det är eleverna själva som skapar sin kunskap. Läraren finns med i bakgrunden och agerar stöd när så behövs där eleverna studerar i sin egen takt med få skriftliga prov.

Teorin är att eleverna lär sig bäst om de tycker att studierna är roliga, rent av lustbetonade. Arbete i grupp är något som uppmuntras och prov i skriftlig form undviks helst. Kort sagt, det är eleverna själva som konstruerar kunskapen.                 

Läroplanerna har till fullo anammat den här synen på pedagogik; här framgår att det är eleverna – inte lärarna – som ska planera arbetet och också värdera och betygsätta det som görs. Dessutom ska eleverna också kunna bedöma, till och med diskutera, de ämnesområden som de ska börja studera och följaktligen har mycket liten kunskap om.

Om du tycker att det låter flummigt har du helt rätt!

Man kan krasst konstatera att länder som inte arbetar enligt KIP, exempelvis länder i Östasien, kan uppvisa avsevärt bättre studieresultat.

Men kritik finns, numera inte bara från lärarhåll. Även psykologer och kognitionsvetare har en annan uppfattning där deras forskning tyder på att en pedagogisk modell med lärarledd beskrivning/förklaring, inlärning och upprepning tillsammans med stegvis ökande svårighetsgrad är det som ger de bästa utbildningsresultaten. Eleverna gör då framsteg genom att fortlöpande anstränga sig att lära sig nya saker.

Professor Anders Ericsson är en sådan kritisk psykolog. De resultat han kommit fram till i sin forskning går på tvärs mot KIP. För ett par år sedan publicerade han boken ”Peak: Vetenskapen om att bli bättre på nästan allt”. Boken redogör för 10 000-timmarsregeln, dvs att man kan bli extremt duktig och mäktig exceptionella prestationer inom vilket område som helst om man tränar 10 000 timmar. Översatt till skolans värld innebär det att elevernas bakgrund inte är det centrala – det viktiga är istället koncentrerad träning och övning. Fokus ska ligga på målen och hur man når dem, inte på att anpassa undervisningen till eleverna, något som svenska läroplaner konstant har hamrat in.

För numera länge sedan gick jag på Lärarhögskolan. Den tidens läroplaner har knappast blivit bättre. Fortfarande är målen märkligt abstrakta och svårmätbara. Otydligt flummiga vore en träffande beskrivning. Det talas bland annat om generella färdigheter i alla ämnen, men det vänder sig Ericsson emot och betonar istället att kunskap och kompetens är intimt förknippade med specifika ämnesområden. Det innebär strukturerad, lärarledd ämnesundervisning med återkoppling, repetition och prov. Då förstår eleverna vad som är deras inlärningsuppgift och får tillfälle att öva och – mycket viktigt – får veta om de nått målet. Elever som arbetar på det sättet får också bättre minne och klart förbättrad förmåga att lösa problem.

Ericsson vänder sig också emot kravet att studierna ska vara lustbetonade. Vad han noterat i sin forskning är – det tämligen självklara – att elever blir duktiga eftersom de vill lära sig det ämne som de studerar. Inte nödvändigtvis för att det är roligt. De viktiga för dem är att göra framsteg vad gäller kunskaper och färdigheter, inte att det är lustfyllt. Därför ger systematiska och lärarledda studier resultat.

Givetvis vänder sig Ericsson mot idén att läraren bara ska vara ett stöd för eleven när denne ”konstruerar” kunskapen. En duktig och kompetent lärare vet rimligen bättre än eleven hur man når det aktuella kunskapsmålet, vägen dit och vilka de vanligaste felen är som eleven måste öva mer på för att rätta till. Att reducera och förminska lärarens betydelse, som KIP gör, är därför förkastligt. Effektiv inlärning är ett samspel mellan bra lärare och elever som konstant övar och tränar den nya.

Någon formell jämförelse mellan olika skolsystem och utbildningsmodeller gör inte Ericsson, men hans forskningsresultat förklarar ändå på ett övertygande sätt varför exempelvis länder i Östasien har bättre studieresultat.

Kärnan i hans resonemang är att idog träning/övning är viktigare än talang. I sig bör det inte vara något vare sig anmärkningsvärt eller kontroversiellt; vem skulle förneka att det finns ett samband mellan träning/ansträngning och förbättrade resultat? Däremot är det månne i dagens Sverige inte opportunt att framhålla att man ska kunna ställa krav på eleverna och att man – som elev – måste anstränga sig för att bli bättre och nå målen.

Rolf Oward,

medlem i Nix to the Six

 

Den ideella föreningen Nix to the Six har en öppen Facebook-grupp. Nu finns på Nix to the Six’ webbplats en nyligen publicerad Valplattform där du är välkommen att göra om ditt val i riksdagsvalet 2018. Nu kan du göra något åt att folkviljan inte får genomslag i politiken i riksdagen. Välj bort det parti av de ansvariga sex S, MP, C, L, KD och M som du röstade på 2018! De lyssnar inte på dig så länge som de får din röst. Du måste först svika de trolösa!